byEmschen       Vi som bloggar här       Vill du synas här        Kontakta oss
I❤️CRETE

Nytt liv, liten fot

maj 24, 2016 av Maria Inga kommentarer

2016-05-24-18-46-052016-05-24-18-45-35Nytt liv.

Den här lilla foten har jag fått hålla i, killa och gömma i min hand. Det lilla nya livet, så underbart i sin skörhet. Så mjukt och varmt, helt stilla och så helt litande på att inget ska hända. Han sov, han log och nappen rörde sig upp och ner i drömmen. Litet knyte, så totalt avslappnat och hela världen är en lekplats. Allt nytt som ska upplevas och kännas på. Som ska ses med helt nya ögon.

Jag vill gärna tro att jag kan se mycket i mitt liv med sådana ögon. Öppna, vakna och med tillit. Att jag kan se med värme på dem runt omkring mig och ge mer än jag får.

Tacka livet. Varje dag. Det är en gåva. Slösa inte bort det. Ta en liten fot och titta på den, noga. Se hur perfekt den är med sina små naglar, sina små rynkor och den varma ytan som precis ska börja gå ut i världen.

Älska livet.

Namaste.

Vardagsstunder

maj 24, 2016 av Maria Inga kommentarer

2016-05-24-06-29-43Good morning, Tuesday!

Alltså tiden flyger ju bara fram. På söndag är det Mors Dag, brukar ni fira den?

Och sommarvärmen har kommit så där lagom till skolavslutningsdagarna. Och syrenerna blommar till Mors Dag.

Igår åt vi kvällsmat på altanen. Första gången. Sigge låg i gräset, grillad kyckling enligt Jontes önskan och för en gångs skull åt vi tillsammans. Ja, vi är dåliga på det. Jonte äter mest på sitt rum och jag låter honom faktiskt. Vi har inte direkt suttit ner och ätit ihop sen separationen. Det är inte så viktigt för mig. Vi har andra kvalitetsstunder istället. Morgonmys i soffan, pendla till skolan, gå tillsammans till affären, läsa god natt-boken. Äta ska man få göra i lugn och ro utan att bli steessad av någon annan. Jag är själv inte uppvuxen med att vi alltid satt tillsammans och åt, varken frukost eller middag. Vi hade också olika tider i min familj. Precis som jag och Jonte. När många andra äter middag klockan fem eller sex, då leker han med sina kompisar. Då är killarna ute på gården i grannens studsmatta eller har vattenkrig. Sen är han väldigt lik mig med att inte vilja ha lagad mat på kvällen. Vi vill hellre äta något lättare, som igår, lite grillad kyckling och grönsaker. Det är lättare att sova om man inte är fullproppad med pasta eller potatis. Och sen hoppa studsmatta i kvällsolen tills han är helt genomsvettig och sen direkt in i en varm dusch och ner i säng.

Nä, här har vi inte bara en stund som räknas, vi tar massor med ”vardagsstunder” istället och låter maten tysta mun. Och ibland möts vi över en grillad kyckling på altanen.

Söndagspussel

maj 22, 2016 av Maria Inga kommentarer

2016-05-20-17-30-38

Söndag. En bra dag för tankar, fixa saker och lägga nya planer. Inför den kommande veckan, inför de sista dagarna i månaden, inför framtiden. Planer, tankar, mindmaps, att-göra-listor, uppdatera kalendern.

Det är alltid så mycket att göra innan skolavslutningen, eller hur? Samtidigt har jag tagit på mig uppgiften att ordna present till klassföreståndarinnan, härligt med presenttankar och överraskningar. Och nästa helg ska jag även kryssa med Birka och Väninnan sen snart 30 år. Och under tiden har jag ett litet extraknäck som har gett mig svaret på den där frågan om nytt eget företag.

Ja, det är mycket nu och inte alltid lätt att hänga med men planering en söndag, det är en bra sak. Så glöm inte det, mina kära. Ta tid att sitta ner, lägga pusslet på plats och kanske välja en annan väg. Snart tar vi itu med den sista veckan av maj, sen är sommaren här på allvar.

Namaste!

Laserbakis

maj 21, 2016 av Maria Inga kommentarer

2016-05-21-11-34-54Hallå, Blogglandia!

Här stannar jag idag. I soffan med Viaplay och kaffe. Trött, sliten och fryser. Nä, jag har inte blivit sjuk efter min ”låsa-mig-ute”-stund igår, jag är bara totalt laserbakis. I tisdags var det dags igen, sista behandlingen innan sommaren. Och även om jag brukar bli aningen laserbakis så tog denna omgången mycket hårdare än vanligt. Att sitta upp och sova är inte min grej, kroppen är på helspänn för att inte vända sig till den behandlade sidan. Tinningen har varit svullen och det utpumpade blodet har tryckt både i tinningen och ner över kindbenet. Och där finns ju inte så mycket plats från början liksom. Jag har inte haft någon aptit för bara tanken på att röra käken har fått mig att må illa. Till slut kändes det som om jag fått hjärnskakning och torsdagskvällen tillbringades i någon form av apatisk tillstånd med lätt hängande underkäke…

Och idag är det lördag och jag behöver inte gå upp tidigt för att åka till jobbet så då väljer jag att stanna här – i mjukheten och värmen, ansiktet avslappnat, tinningen lätt bultande och seriemaraton på Viaplay.

Vad har ni för planer idag?
2016-05-21-11-34-19

Prestationsångest

maj 18, 2016 av Maria Inga kommentarer

2016-05-18-08-59-42

Livet på en pinne, va? Där uppe i det gröna.

Slagkraftig rubrik, eller hur? Varför? För att jag ser nästan varje dag någon form av prestationsångest runt omkring mig. Antingen på fejjan, i någon blogg, hos någon kollega eller hos mig själv. Och det skrivs mer och mer om vikt, utseende, hemmet, barnen, träningen. Ja, allt ska man ha prestationsångest för, för det finna alltid någon annan som gör det bättre än man själv.

Jag har ändå blivit mycket bättre på att sänka kraven på mig själv. Jag hade inget val liksom. Do or die – ta itu med det som är jobbigt, bryt ihop och gå vidare, med lite snällare tankar om dig själv. Och så här laserbakis som jag är idag, så är det ju extra viktigt att jag är snäll mot mig själv. När det spänner och drar i tinningen och jag är blåsvart-prickig och svullen, då kan jag inte bara ånga på i ullsockorna för då kommer jag ramla ihop i en liten hög av trötthet och smärta.

Min KBT:are frågade mig vem ”alla” var på min fina lista om hur jag skulle vara för att jag skulle vara nöjd. Där fanns många ”Alla gör…” och ”Alla andra kan…” Och ja, vem är alla dessa ”alla”? Dom finns faktiskt bara i mitt huvud, för ingen klarar av allt det där som stod på min lista. I alla fall inte själv. Jag har mätt mitt liv efter en måttstock som baseras på att vara två. Två vuxna och ett barn. Inte en vuxen och ett barn. Det finns ingen möjlighet att jag kan hinna allt det där som ”alla andra” hinner när de är den perfekta bilden av ”kärnfamilj”. Jag är en heltidsarbetande ensamstående mamma. Ensamstående eller enastående?? Det sistnämnda tack!

Jag har slutat jämföra mig med alla andra. Jag är jag och det är jag apstolt över. Det finns bara en av mig. Däremot är jag den första som driver på mig själv att bli den bästa versionen av mig, som jag bara kan bli. Men det är en helt annan sak, det handlar om utveckling. Inte ångest. För samtidigt som jag inte ska jämföra mig själv med alla andra, så behöver jag ju inte stå still och trampa vatten ”bara för att”. Att inte yoga minst fem pass i veckan har inget med prestation att göra, det har med uthållighet och ork att göra. Det ger mig ork att läsa god natt-bok för Jonte. Att inte dammsuga varannan dag, har inget med nitiskhet att göra. Det gör att katthåren inte tar överhanden och vi utvecklar allergier. Att inte följa mitt kostprogram och mina livsval handlar inte om att vara smal. Det handlar om att ha den bästa kroppen möjligt med alla mina sex kroniska sjukdomar, att maximera min potential för att klara både sonens aktiva liv och mitt eget.

Allt jag gör, gör jag för att ge mig själv bästa förutsättningarna för att lyckas optimera mig själv. Och det är verkligen så enkelt. Jag tävlar mot mig själv. På så sätt vinner jag hur det än går. Och det är det jag vill dela med mig av idag. Några verktyg för att tagga ner pressen på dig själv:

Det finns inga ”Alla”. De existerar faktiskt inte, alls! Så låt dem inte bo i ditt huvud!

Du kan bara tävla mot dig själv! Allt annat är orättvist och inte ens värt att lägga tid på. Faktiskt!

Om du tävlar mot dig själv, så vinner du varje gång, oavsett resultat! Om du orkade göra plankan i morse – grattis! Det var en planka mer än vad du gjorde igår!

Om du ska börja träna, gå ner i vikt, lägga om dina livsval – gör det för din skull! För det du gör för din skull, kommer i längden gagna dina närmaste.

Sluta säga ”Det går inte”, ”Jag kan inte”. Vad säger vi till våra barn när de säger så? Jo, vi peppar, vi stöttar, vi sätter hårt mot hårt och säger att man kan inte lära sig något om man inte tränar på det. Så varför är inte du värd samma peppning?

Gå fram till spegeln varje morgon, titta på dig själv, LE och säg; ”Det här är väldens bästa dag!” Japp, det kommer kännas urlöjligt i början men snart sitter det!

Behöver du en påminnelse lite då och då om att hålla tankarna lyfta och positiva? Placera ut små Post-its med hejarramsor och peppingord på, lite här och var i lägenheten. Insidan av kylskåpet kanske? En lapp som säger; ”Hej snygging! Vad blir det för mat idag, mästerkocken?”

Om detta känns svårt; Skriv upp alla ”Måste”-tankar och alla ”Alla”-tankar som finns i ditt huvud och ställ dig sedan två frågor. Fråga 1: Är detta rimligt? Fråga 2: Vilket är viktigast? På min lista som min KBT:are satte mig på att skriva så stod det bland annat: ”Baka allting själv. Laga mat från grunden, varje dag. ” Vad tycker ni? Fråga nr 1: Är det rimligt? Om jag är en vuxen i hushållet. Är det rimligt att jag kommer hinna baka bröd varje dag och aldrig ta till köpeköttbullar? Och fråga nr 2: Är det viktig? Eller är det viktigaste att jag gör den mesta maten från grunden, att vi i alla fall har mat och att jag ser till att sonen får i sig det han behöver? En annan mening som stod på min lista var; ”Alltid vara glad” – men seriöst? Det är ju en total omöjlighet, så varför plåga mig själv med att sätta upp ett sånt hinder för mig själv? Hur kan man ens kräva det av sig själv? Nä, bort bort bort!

Och så upprepar vi dessa stegen, om och om igen. I minst 21 dagar. För det är så lång tid det tar att ändra ett beteende, att få in en ny rutin.

Vad stoppar dig? Jag vet att du kommer klara det! Heja dig! Glöm inte att det är väldens bästa onsdag idag!

Namaste!

Jag kan inte baka längre

maj 16, 2016 av Maria 2 kommentarer

2016-05-16-19-25-09

Alltså hur svårt kan det vara?

Jag kan inte baka längre! Det spelar ingen roll om det är min paradkaka, chokladkakan som ser ut som en katedral eller om det är scones – det går bara inte längre! Hur jag än gör så blir det bara strunt av alltihop! Jag har bakat ett bröd innan idag, totalt misslyckat. Ett bröd står på jäsning nu (jag har inga höga förhoppningar). Jag gjorde scones men hade inget bakplåtspapper, tänkte att det kanske går lika bra i en form. Nej, det gör det inte, kan jag meddela. Så bort till grannen, låna bakplåtspapper och nu står nya scones i ugnen.

Om inte de heller blir bra, då kommer jag aldrig baka igen någonsin.

Håll tummarna!

Måndagar…

maj 16, 2016 av Maria Inga kommentarer

IMG_20160516_121409

Men alltså det finns inte många fält som slår rapsens! Färgen, doften och detta böljande hav av gult.

God middag, världen!

Så här börjar vi vår morgon, jag och sonen. Ståendes vid detta böljande gula fält och den underbara doften av raps. Det är en ynnest att få vara så nära naturen trots att vi bor i stan. Och nu börjar en ny vecka, fullspäckad som vanligt. Varför är de där veckorna innan skolavslutningen alltid så fullpackade? Varför sprider man inte ut allt lite bättre? Varje år så vet man ju att skolan slutar och sommaren börjar. Det är lite som vinterdäck på bilen – vi vet att det kommer halka och snöblask och ändå kör alla i diket första dagen graderna står på minus. Helt sinnessjukt!

Imorgon är det dags för laser igen. Denna gången kommer jag inte se ut som en misshandlad boxare i alla fall, jag kommer inte ta lika mycket som förra gången så här innan sommaren. Men lite smärtbakis blir jag så här dagen innan, trots att jag inte gjort det än. För jag vet att det kommer göra ont. Det går inte att komma ifrån liksom. Och då slutar hjärnan fungera lite. Det blir lite svårare att koncentrera sig och tankarna vandrar lite för ofta. Och hur koncentrerad är man på måndagar ändå? Helgen är slut och jag var absolut uppe för länge både i lördags och igår. Men man vill ju dra ut på det, eller hur? Känslan av att man inte behöver sova riktigt än.

Måndagar.

Det är inte lönt att försöka tycka om dem, jag gör bara inte det. Det känns så långt till helgen. Och det är definitivt dessa dagar jag önskar att jag var egenföretagare eller nåt sånt, så jag kunde få börja min dag vid 10-ish, det är så mycket mer min tid än att gå upp halv sex. Sitta länge vid bordet och datorn med kaffet. Göra listor och ringa samtal (om jag nu har ett sånt företag så klart, där jag behöver ringa människor av en eller annan orsak). Fixa, trixa, dona och piffa. Fast jag skulle nog bli totalt lappsjuk också. Jag behöver få skratta i lunchrummet eller få äta tårta till kaffet på eftermiddagen tillsammans med ett galet gäng kvinnor som ibland pratar i munnen på varandra.

Drömmen skulle ju vara att jobba deltid och resten av tiden i så fall sköta sitt eget, där hemma. Jag behöver verkligen folk omkring mig. Speciellt på måndagar.

Men nu är lunchrasten slut och det är dags att börja jobba igen! Så dröm er bort till rapsfälten och hugg i! Snart är det helg igen!

Namaste!

Yoga every damn day och en hashtag

maj 12, 2016 av Maria Inga kommentarer

2016-05-12-20-25-37Toooorsdag!

Idag har det verkligen varit upp, ner, fram och tillbaka och sen runt igen. Jag har glömt saker som stått på lappar, jag har kommit på saker jag glömt, jag har tappat tid och rum men på något sätt lyckats ta mig igenom dagen.

Då är det så skönt att slänga fram yogamattan, sätta sig till rätta framför datorn och dra igång den underbara rösten från Texas.

Yoga Every Damn Day!

Det var en annan yogatjej som myntade det uttrycket tillsammans med en hashtag.

13

Den här tjejen faktiskt, Rachel Brathen, också kallad Yoga Girl. Och här har ni mina två kvinnliga förebilder när det gäller yoga! Tjejen som flyttade ner till solen och blev en yogi med hela världen och den där underbara Adriene med det knirkande golvet som man lär sig att fnissa åt mitt uppe i en Downward Facing Dog för man känner så väl igen ljudet.

Och det är där ni hittar mig, på en matta med ändan i vädret med andetag som ska låta som vågor. #Yogaeverydamnday

Namaste!

Ljuset gör mig förvirrad

maj 11, 2016 av Maria Inga kommentarer

IMG_20160429_214703 Onsdag alltså.

Alla dessa ljusa kvällar får mig att gå in i någon slags semesterfeeling. Den där känslan ni vet, att man inte behöver gå och lägga sig än för man ska ändå inte upp till någon väckarklocka imorgon. Problemet är ju att jag ska upp nästa morgon igen. Och då blir det genast lite mindre semester och väldigt mycket mer måndag-hela-veckan.

Men jag har fått vara handledare till en av våra fina elever som också ska jobba hos oss i sommar. Och direkt kastas jag tillbaka till min egen praktik. Jobbet och skolan som flöt in i vart annat så jag knappt visste vilket som var upp eller ner tillslut. Lite stolt blir jag ju så klart när jag kan släppa henne själv på diktaten, känns som om jag förklarat så pass bra redan, att det liksom bara har ramlat in i. Och sen se hur glad hon är, för allt hon får göra hos mig och alla frågor hon har. Sånt gör mig så lycklig!

Men trött. Så det är hem, umgås lite med sonen, lite yoga och sen är jag totalt slut. Jag orkar inte röra ett finger liksom. Och så ljuset där utanför, som verkligen gör att jag inte vill sova än. Nästa år funderar jag på att kanske ta en veckas semester redan i maj, för att ladda batterierna inför sommaren.

Namaste från Ziggy Stardust och Yoga Mum!